Om trauma

Traumabehandling har starkt stöd i forskningen. För många av de kvinnor jag möter har traumabearbetning varit avgörande för att kunna gå vidare, särskilt när reaktionerna har satt sig i kroppen och vardagen under lång tid. Nedan följer en text om trauma.

I vardagligt tal används ordet trauma ofta för att beskriva en hemsk händelse, att det som hänt var ett trauma. Inom vården och forskningen skiljer man i stället på det som hände och det som den hemska händelsen lämnar efter sig.

Vissa händelser kallas potentiellt traumatiserande. Det betyder att de är av ett slag som kan skada, men inte måste göra det. Att bli slagen, hotad, kontrollerad eller utsatt för sexuella övergrepp av någon i din närhet hör dit. Det gör också att växa upp i ett hem där du aldrig visste vad som väntade. Det kan röra sig om en enstaka händelse såväl som om många händelser under flera års tid.

Trauma är det som händer i dig efteråt, när det du var med om blev för mycket för att kropp och tankar skulle kunna ta hand om det. Trauma är alltså en konsekvens av händelsen, inte händelsen i sig.

Två personer kan vara med om nästan samma sak och ändå påverkas olika. Den ena sover dåligt i några veckor och sedan går det över. Den andra får minnesbilder, mardrömmar och en ständig vaksamhet som stannar kvar i månader eller år. Ingen av dem reagerar fel. Hur vi påverkas beror på många saker: vad vi varit med om tidigare, om vi hade någon att vända oss till, hur länge det pågick, och om den som skadade oss var någon vi litade på.

Det finns därför ingen tröskel du måste över för att det du varit med om ska räknas. Det avgörande är inte hur allvarligt någon annan bedömer det som hände, utan hur det påverkar just dig, just idag.

Efter en potentiellt traumatiserande händelse reagerar både kropp och tankar. Vanligt är mardrömmar och sömnsvårigheter, minnesbilder som kommer utan förvarning, vaksamhet och lättskrämdhet. En del undviker platser, människor eller samtalsämnen som påminner. Lika vanligt är att känna sig avstängd eller bortkopplad, som om det som hänt vore någon annans erfarenhet. Många känner skam och skuldbelägger sig själva. Skam och skuld hör till de allra vanligaste reaktionerna efter våld och övergrepp.

För de flesta avtar reaktionerna med tiden. För en del gör de det inte, utan blir så starka och varaktiga att de påverkar hela vardagen. Då talar man om psykisk ohälsa. Den vanligaste formen efter våld är posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Enkelt uttryckt har kroppens larmsystem fastnat i påslaget läge: minnen tränger sig på, du undviker det som påminner, och du går på helspänn även när ingen fara finns. Det är också vanligt att drabbas av nedstämdhet, ångest eller svårigheter att känna glädje och närhet. Att utveckla PTSD är inte ett tecken på svaghet. Det är en begriplig följd av något som var för mycket.

Efter våld är det vanligt att flera svårigheter finns samtidigt. PTSD kan finnas bredvid depression, ångesttillstånd, sömnsvårigheter eller smärtproblematik. Ibland utvecklas också ett beroende av alkohol, lugnande medel eller annat som tillfälligt dövar det som är svårt. Det säger inget om vem du är. Det säger något om vad du har varit med om.

Att leva med våld, hot och kontroll dag efter dag, ofta i flera år, sätter andra spår än en enstaka händelse. Det brukar kallas komplex traumatisering. Det som gör skillnaden är att våldet pågick länge, att det inte gick att komma undan, och att det utövades av någon som stod dig nära. Den som skulle vara din trygghet var samtidigt den du behövde skydda dig mot.

För att stå ut anpassar sig människan. Du lär dig att läsa av stämningar, tona ner dig själv och tvivla på din egen känsla av att något är fel. Det var kloka strategier då, men de sitter ofta kvar när relationen är över.

Därför handlar komplex traumatisering om mer än mardrömmar och vaksamhet. Bilden av dig själv kan ha förändrats. Många beskriver att de inte längre vet vem de är eller vad de vill. Det kan vara svårt att lita på andra, och lika svårt att lita på sig själv. Det säger inget om vem du är. Det säger något om vad du tvingades leva med.

Reaktionerna du bär på uppstod därför att någon utsatte dig för något som skadat och kränkt dig. De är kroppens sätt att hantera det som gjordes mot dig. Att de finns kvar betyder inte att du är svag eller att något är fel med dig. Det betyder att kroppen ännu inte har förstått att faran är över.

Ansvaret för våldet ligger hos den som utövade det. Samtidigt är återhämtningen din. Ingen annan kan göra den åt dig, men du behöver inte göra den ensam. Att gå i terapi är ett sätt att göra det enklare att vara den du vill vara.

Traumatiska reaktioner går att arbeta med. Om de inte avtar med tiden, eller om de styr din vardag, finns det behandlingsmetoder med gott forskningsstöd, både för PTSD och för komplex traumatisering. Det som hänt kan inte göras ogjort, men det kan sluta styra ditt liv. Under fliken Metoder kan du läsa om hur jag arbetar med trauma.